Det kommer en tid i ens liv, en tid där allt känns så meningslöst, så tomt. Jag har kommit till den tiden i mitt liv. Allt jag gör känns meningslöst och allt är meningslöst.  Jag gör absolut ingenting om dagarna för det finns inget att göra. Allt känns så tomt, omgivningen är så tyst..

 

Jag vill känna lycka igen, Jag vill bli lycklig igen och mest av allt, jag vill bli lycklig av nån igen. Jag vill vara kär igen. Jag vill definitivt inte vara "den tjejen", den som jag kanske känner att jag håller på att bli igen och som jag allra minst vill bli. Jag gör allt i min makt just nu för att inte bli det. Men ibland blir det för svårt, ibland blir det bara så.

Men jag vill liksom känna meningen med livet nu. Det jag önskar mig allra mest? En familj. Min egna familj.

Killar just nu, det är svårt att hitta någon som är som Han, någon som är allt jag vill ha. Och det värsta av allt? Att jag kanske hittar den Han, men Han är inte ett dugg intresserad av mig. 

För tydligen så finns det nån del av mig som inte väger upp till andras förväntningar. Jag har bara inte klurat ut vilken del det är. 

 

Vad tycker jag om mig själv då? När jag mår bra, dvs inte är nåt deppfreak som för tillfälligt kommer och går, då tycker jag själv att jag är en fantastisk person. Jag är, som jag hört från andra också, en sån vän som alla borde ha. En som ställer upp för sin vän i ur och skur, en som tänker på alla andra förutom sig själv. Det är jag. MEN, nu har jag ju bara definerat den vän jag är. Jag vet att jag kan få mina vänner att skratta, att jag har en såkallad rolig sida.

Och jag vet att jag är världens bästa moster! Det finns inget jag älskar så mycket som mina syskonbarn.

 

Det finns ord som kan få dig att må bra, det finns händelser som kan få dig att må bra, men allt det är bara för stunden. vad får dig att må bra i det långa loppet?